TrångtOm

Egentligen är jag nog ganska förskonad från stora misslyckanden, känslomässigt kan jag må jätte dåligt över misslyckanden på jobbet men än så länge (ta i trä), så har det alltid löst sig.. Och så länge som inga allvarliga arbetsplatsolyckor sker på mina byggarbetsplatser så är det tack och lov bara materiella frågor som jag arbetar med, vilket jag måste påminna mig om i bland. Jag är dock en otrolig tidsoptimist och det kan ligga mig i fatet när jag ger besked om att något ska vara levererat ett visst datum och sedan blir det av olika anledningar inte klart.. 

Den största sorg som jag upplevt var nog när jag levde som ofrivilligt barnlös och jag såg det som ett stort misslyckande och ville ha svar på om det var jag själv genom min livsstil o dyl som orsakat min avsaknaden av bra ägg.. Tänk om jag kanske aldrig skulle få bli mamma!? Men sedan blev jag mamma via äggdonation och förhoppningsvis blir jag det snart igen via adoption. Så nu ser jag min avsaknad av ägg inte som något misslyckande, jag har ju redan fått bli mamma till världens bästa Alexander och jag är helt övertygad om att det hade varit samma Alexander även med ägganlag från mig. Och jag tänker motsvarande om vårt kommande barn via adoption, jag känner att det finns ytterligare en barnasjäl som vill komma till oss och pga att min kropp saknar förutsättningarna för att skapa en kropp så måste denna barnasjäl ta omvägen via någon annan, men jag tror ändå att det är meningen att hen ska bli vårt barn.. 

En sorg som jag ändå alltid kommer att bära med mig är att jag aldrig hann hem till pappa och Umeå innan pappa dog. Jag träffade honom i början på maj 2015 och vi visste alla att hans dagar var räknade, men jag valde att ändå resa till USA för att fira Alexander 2 årsdag och min svärfars 60 årsdag i USA, vi gjorde även vårt första syskonsförsök innan denna resa och jag hade precis fått plus på gravitietstestet innan resan.. 

Pappa blev sämre under vår tid och USA och jag hade dagligen kontakt med mina syskon och kunde även prata med pappa när han var pigg nog. Men sedan när vi bara hade några dagar kvar på vår resa fick jag beskedet att pappa lämnat oss.. och dagen efter fick jag en blödning och missfall. Missfallet hade kanske kommit iaf men att jag missade att vara med min pappa, Ulla, mina syskon och syskonbarn känns som ett stort misslyckande som jag alltid kommer att bära med mig. Och på något vis känns det som att sorgen efter pappa pga detta blivit mer utdragen, jag fick inte säga hej då där och då och det har tagit väldigt långt tid att riktigt fatta att han verkligen är borta. 

Pappa älskade havet och enligt hans önskan strödde vi hans aska i havet.. 💕