TrångtOm

Kanske ska försöka ge mig på denna utmaning som Ken har skapat för oss, att på vår resa till ett minimalistiskt liv börja blogga... Det känns roligt att börja skriva mer och eftersom Ken och jag aldrig riktigt lyckas hitta tillfällena att riktigt prata med varandra i lugn och ro, så kanske vi via bloggen får en input på eventuella tankar och idéer hos den andre. 😉 Men att bloggen ligger ute och öppen för alla känns lite utelämnande och läskigt, så vi får väl se hur det går. 😬

I detta mitt första inlägg så tänkte jag ge min bild/svar på det inlägg som Ken skrev här om dagen Drömmen om ett enklare liv. Även jag funderar ofta på det liv som Ken och jag har skapat. Går det att förenkla? Ja, för mig känns det som att det skulle vara enklare om vi bodde i Umeå. Framför allt så har vi min familj där med min mamma, bonusmamma, syskon och syskonbarn och i vardagen är det både roligt och skönt att ha familj nära. Vänner har vi både här och i Umeå, men på något vis känns sammanhållningen bättre hemma i Umeå, det gamla kompisgänget ordnar middagar och tillställningar och iaf jag känner en starkare samhörighet med många vänner där upp.. Men samtidigt vet jag inte vilket roll jag skulle ta/få om vi flyttade hem efter 7 år i huvudstaden, vi liksom våra vänner har ju levt i våra resp. vardagar, dess rutiner och nya familjemedlemmar har kommit till... Vi har som sagt vänner här oxå, som jag ofta känner att jag borde vårda bättre. Vardagen rullar som bara på och här nere känns det generellt som att vi behöver ha en större framförhållning i umgänget med våra vänner, det är väldigt få som jag känner mig bekväm med att bara ringa och säga att nu kommer vi förbi. Och då jag har lite svårt med framförhållning så blir umgänget med många vänner framskjutet om och om igen.

Trångtom 

Men sedan orsakar vår älskade sommarö Norrbyskär en stor dragningskraft till Umeå för mig. Ken tror att jag bara vill jobba och renovera vårt sommarhus Trångtom när jag är där, vilket verkligen inte stämmer! Men tyvärr har vi inte utfört några större underhållsarbeten eller rätt arbeten på många år, så i nuläget har vi en ganska tung uppförsbacke innan vi har ett hus i bra skick. Under de senaste åren och kommande åren så innebär tid på skäret också arbete. Eftersom det tar drygt 8 timmar med bil att köra dit från Stockholm eller X-antal tusen att resa upp T/R så funkar det inte att bara åka upp över en helg, utan det blir under semesterveckorna som det är i dag. Det känns förstås lite trist, men jag känner inte att det är ett bortkastat liv! Hade vi däremot bott i Umeå så hade jag förstås under vår och höst kunnat åka ut någon kväll eller helg och under sommaren tom pendla till jobb inne i stan från Norrbyskär. Då hade jag kunnat vara mer ledig med gott samvete under semesterveckorna. Nu kryddas stressen av allt som behöver göras med att jag inte kan hjälpa till så mycket som jag hade velat. Och det är en viktigt punkt oxå, jag gillar att planera och renovera! Jag vill renovera och få ordning på detta hus tillsammans med min syskon så att våra familjer och barn ska kunna njuta av att vara på skäret! Och en viktig del i detta arbete är att för framtiden oxå skapa rutiner så att vi både planerar och fördelar framtida underhållsarbeten på ett bra sätt så att vi inte hamnar i denna situation igen, med ett hus som kräver totalrenovering.

Men vad jag inser, oavsett om vi väljer att bo kvar här i Stockholm eller flytta någon annanstans så är det bara att inse att vi antingen måste skaffa en betydligt bättre inkomst så att vi har råd att ta hjälp med de löpande arbeten som ett hus och hushåll innebär (renovera, klippa gräs, rensa ogräs, städa osv) alternativ så måste vi bygga/köpa  nytt där allt är klart! Och om hus så måste vi direkt budgetera för att någon kommer och klipper den där rackarns gräsmattan.. Varken Ken eller jag verkar klara av "måsten", jag tror att vi både tycker att det är ganska ok att klippa ev gräs eller vad det kan vara, men när det blir ett måste så är det något som händer och vi har så svårt att få det gjort.. Och känslan blir vara värre när det är sk "måsten" i och runt hemmet, att bo i "skiten". Så min bedömning i nuläget (om vi inte vinner på lotto) är att vi bör sikta på att köpa en lägenhet nästa gång. Flyttar vi till Umeå så kan jag alltid planera projekt i Trångtom och åka ut dit när jag har mina behov att renovera. Bor vi någon annanstans får jag väl köpa ett renoveringsprojekt på sidan om, om ekonomin tillåter. En stor förenkling för oss vore iaf att leva i ett hem som inte har så många måsten.

Jag förstår Kens tanke med att minska våra prylar, det blir ju helt klart färre grejer att ta hand om, damma eller städa undan.. Och redan nu har vi rensat väldigt mycket, även om en del sakar står kvar i garaget och skräpar.. Men en förhoppning som jag har med att förenkla våra liv är att få mer tid för "fritt skapande", jag har en sådan lång lista med tankar och idéer på konst, lampor som jag vill bygga, böcker jag vill skriva, kläder jag ska sy osv osv.. Och i och med det så har jag under åren samlat på mig ett och annat material, färger, kopparrör mm mm som jag har svårt att rensa bort...

Om man inte hade ett stort sommarhus, ett stort hus, ett garage eller gräs som måste klippas, vad skulle vi eller jag göra då? Skulle jag slappna av på ett annat sätt och lägga min fokus på de saker i livet som enligt Ken faktiskt är viktiga. Familj, vänner, mina projekt som jag blir glad av? Där är kommer nog största skillnaden mellan mig och Ken, jag gillar mina byggprojekt! Om så här hemma i huset eller  i Trångtom. Men jag inser att med heltidsjobb och mitt försök att vara en bra mamma till Alexander så fixar jag det inte själv, varken tidsmässigt och framför allt blir det inte lika roligt. Det skapas en ångest, ett dåligt samvete att aldrig bli klar och i nuläget gör det mig inte glad.

Men hur vill jag att vi ska leva vårt liv? När jag funderat på detta så inser jag att den ekonomi vi har, har skapat ett behov av onödigheter som jag trots allt vill ha, som ger mig en tilllfredställelse i vardagen.. Och jag skulle kunna rabbla upp fler saker som jag oxå gärna skulle vilja lägga till, men som jag känner att jag får avstå i nuläget.. Får nog återkomma till dessa saker i detalj i ett senare inlägg. Men så länge som jag bara känner världen från mitt trygga liv, så har jag svårt att se vart jag skulle kunna förenkla. Jag har dock en förhoppning på att tiden i Zambia kan ge mig en chans att vidga mitt perspektiv, bryta invanda vanor och kanske ge mig en chans att hitta värden och min mening i något enklare.. Jag vet inte riktigt vad, måste grunna på detta lite mer och återkomma även här.

Det största och viktigaste med vår Zambiaresa är dock att vi förhoppningsvis reser dit för att möta vårt adoptivbarn och under månaderna i Zambia är fokus i första hand på att vi ska anknyta till varandra! Alexander ska dela sin mamma och pappa med ett främmande barn och detta barn som troligtvis är uppvuxen på institution ska knyta ann till oss främmande vita människor.. Rådet vi fått är att vara inställda på att inget är som vi tror och inget kan tas förgivet..

Avslutningsvis måste jag bara konstatera att vi lever i ett samhälle som är uppbyggt så som det är, vi måste jobba för att allt ska gå runt och även om vi bara är 37 år så måste vi redan nu tänka på vår framtid, att vi om ca 30 år ska gå i pension och även då förhoppningsvis har en framtid.. I dagsläget känner jag att den bästa investering vi gör, förutom att skaffa barn, är att äga och förvalta vårt hus eller iaf marken det står på.. Utgår jag från att inte ett tredje världskrig bryter ut eller någon naturkatastrof så tror jag att vi gör klokt i att hålla kvar vid detta. Vi behöver ju inte bo här utan kan om så hyra ut det.. Så även om vi ska försöka förenkla våra liv så måste vi på gått och ont även ha en plan för framtiden.. Men kanske kommer den planen alltid ändras längs med vägen..

// Elina